Sunday, February 8, 2009

True colors

Tänk att det ska vara så svårt att dela med sig av någonting man så länge burit inom sig och helst av allt vill förmedla. Känslan av instängdhet går i ett med längtan efter en produkt – ett rättvist avslut. För nu är jag trött; trött på ältandet av vad Unikt Utvik är och inte är. Ett ständigt tjat som beroende på självkänsla handlar om hur spännande respektive löjligt mitt påhitt är. Jag frågar mig: Är det hela en bluff på jakten efter upprättelse? Bekräftelse? (Visst ligger det någonting i att det jag skapar är ett viktigt tidsdokument – men kanske hade jag förväntat mig mer, klarhet? Struktur? Tid för mig själv) Den 22-26 april 2009 ska jag och Emelie Fernström ha en gemensam fotoutställning. En fantastisk möjlighet – dömd att misslyckas? Jag har en uppfattning och vision av hur det ska bli men kan omöjligtvis skapa ett lugn i mitt inre idékaos. Vad jag ser framför mig nu är musik och foton som illustrerar mitt livs resa på min egen väg. En resa som kartlägger en del av min historia, vänner och bekanta, nätverk, resor, delar ur min begreppsvärld (tankar & idéer) och upplevelser. Från den 16 januari 1990 till idag. Födsel, ministrålarna, sång, lillebröder, mobbing, tyska skolan, ätstörningar, kärleksbrev, dans, fäktning, kunskapstörst, fiol, utbytesstudent, norge, berlin, anton, leon, viktor rydberg gymnasium, kiev, rom, stockholm mep, körkort, hansa-tour, förälskelser, konfirmation, festivaler, kompisgäng, minnen, mormor, mor, far, otto, thor, människor i mitt liv, john, framtid, ambitioner, tävlingar, bus, bråk, avundsjuka, förståelse, att sticka ut, våga, inspireras, mognad, fjortis, osäkerhet, övergrepp, oförståelse, missförstånd, svårigheter, vilja, motivation, öppenhet, upptäckter, teater, skåne… Kan jag få med allt detta eller vad besitter egentligen störst betydelse? Jag måste finna tid till att sätta mig ner och gå igenom bilder från alla mina år vid liv och tillsammans med textutsnitt från dagböcker, brev och andra minnen (skolböcker, målningar o.s.v.) vika ut mig! Hilda, det här kan bli riktigt bra – lyckas du visa hur unika vi människor är samtidigt som vem som helst kan känna sig unified med dig. Vi strävar efter balans och lycka i livet men lockas till förödande villovägar där vi glömmer vad som är av betydelse. Genuin strävan delar vi alla trots att vi lever i en illusion – i en falsk formgivning av verkligheten.

Hilda

1 comment:

Unknown said...

Att tala i tredjeperson om sig själv är att överskatta sig själv.

Vart hålls utställningen? kan tänka mig komma.